Lång väntan, men hon kommer ”snart”

Ja, snart är väl definierbart. För mig som väntar så känns det som en evighet tills hon kommer, men i förhållande till hur länge vi redan väntat så börjar det väl närma sig ”snart”..

Om ett par veckor kommer vi presentera henne med namn och bild, och sedan blir det ytterligare väntan innan hon slutligen tar sina första steg på svensk mark.

Frank har ingen aning om vad som väntar, men med tanke på hur lekfull och busig han har blivit den sista tiden (medicinen har hjälpt honom mycket) så hoppas jag att han kan se lite glädje i att få en kompis igen. Det blir nog dubbla känslor.. kul tills han fattar att hon ska bli kvar här 😉

Idag har jag som ambition att undersöka en ny promenadväg, hela turen ska vara 1 mil lång, men då innebär det att man går 6 km på asfaltsväg, en 70-väg med mycket kurvor och knappt någon vägren. Både tråkigt, ansträngande, slitigt på lederna och farligt. Så min idé är att gå fram till asfaltsvägen och vända, för den sträckan ska vara grusväg/skogsstigar. Så får vi ihop runt 8 km. Både jag och min sambo provade vid olika tillfällen att hitta den rundan när vi var nyinflyttade, men då var den så dåligt utmärkt att vi båda gick fel. Han hamnade långt bort och fick ihop 1,2 mil, där sista 4-5km var på en ännu värre väg (mer trafik). Han hade då Frank och vår dåvarande hund DD i långlina och hade väldigt sjå att hålla dom i kortkoppel längs vägen.
Jag insåg att jag var fel och vände istället. Jag hade då bara med Frank, jag cyklade och han drog mig. Jag var gravid i vecka 11 och kände att jag nog gett mig på något dumt när Frank fick för bråttom ner vid en stig.. det slutade nämligen med att jag gjorde en volt över styret och landade i blåbärsriset. Jag slog mig inte, men blev lite skrämd, såklart.
Nya tag idag! Nu ska tydligen rundan vara utmärkt bättre.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *