Histocytom

För några veckor sedan upptäckte vi en liten knöl på Mia’s framben. Vi höll koll på den, tvättade med klorhexidin och rådfrågade några vänner som tyckte den var ok att avvakta med. Men den blev större och såg värre ut. I går rådfrågade jag några vänner med veterinärutbildning och den ena trodde det kunde vara Histocytom, det går att läsa mer om det HÄR. Det är kort och gott en godartad tumör som oftast dyker upp lika plötsligt som den kom. Jag ringde veterinären för att boka tid för biopsi och dom tyckte vi likväl kunde ta bort den helt, så idag ska Mia in och få den borttagen.

Histocytom?

Den kommer sedan skickas på biopsi och då får vi svar på vad det faktiskt är. Det känns såklart nervöst att hon ska opereras men samtidigt har jag fullt förtroende för ”min” klinik. Jag får återkomma när vi vet mer.

Igår åkte jag och Frank in till Bollebygd på lunchen för att träffa vår andra pojk i kenneln; Pablo och hans matte. Vi tog en lunchpromenad på ca 40 minuter och stod sedan och pratade en stund på deras uppfart. Jag är så glad i våra fina pojkar som är så trevliga. Vi passerade många hundar och människor och dom skötte sig väldigt fint. Till och med Frank som inte är van vid så många hundmöten kunde passera en i slakt koppel till och med.

Trååååkigt, sa Pablo
JC Ring Angels Django ”Pablo”

Nu har familjen vaknat, dags att dra igång dagen! Avslutar med en bild på hur det kan se ut en helt vanlig arbetsdag på mitt hemmakontor 😉

Mia AlbaChiara Serafina ”Mia”

Bädden ni ser under skrivbordet brukar ligga på skrivbordet så hon kan sova där på, det är väldigt mysigt att ha henne där faktiskt, förutom när hon sträcker sig ur bädden och börjar ”fippla” med tassarna på mitt tangentbord 😉

Fotostund i morse

I morse när jag såg solen stiga över de frostklädda träden skrek min fototarm att jag måste ut och fotografera. Jag gick till ett tjärn intill vårt hus och släppte hundarna. Det tog väl ungefär 1 minut innan dom fick kram i tassarna men med lite bus och bollkastning så fick dom igång cirukalationen igen och vi kunde vara där några minuter till i alla fall. Här är några av fotona jag tog.

Frank står på huvudet i ett försök att rulla sig….
Vem hinner ta bollen först?
Hon må vara liten men hon är snabb och tuff!
Älskar motljus, dis, utandningsluft och snö!
Skakar sig.

Valparna är 6 månader nu

Hörni, hur snabbt går tiden?? Valparna blev 6 månader i fredags. Här är de fotona vi fick av deras ägare igår. Likheter, men en otrolig utveckling. Vi är så himla stolta över dom, utseendemässigt såklart också men främst över hur ni beskriver era valpar. Flera av dom beskrivs ha en tydlig on och off-knapp, vilket vi tycker är så himla viktigt i rasen och något vi hoppades på att få fram i den här kombinationen iom att både Rut och Frank har det.

FS Work From Home ”Kato”
FS Self-Quarantine ”Sigrid”
FS Cover Your Sneeze ”Bim”
FS Keep Distance ”Scooby”
FS Lockdown ”Lilleman”
FS Wash Your Hands ”Leia”
FS Stay Safe ”Sture”

Scooban!

I lördags åkte jag, dottern, Frank och Mia till Scooby och träffade hela familjen. Vi började med en skogspromenad, och sedan blev det lite bus på deras tomt. Mia och Scooby fann varandra, som jag trodde att dom skulle. Scooby leker väldigt försiktigt och är inte alls särskilt ”brötig”. Frank tyckte däremot att dom två ungdomarna kunde hålla sig för sig själva. Han undvek dom gärna. När dom ändå kom fram surnade han till och röt ifrån. Jag slutar aldrig att imponeras av den hunden. Visst, han surnade till – som sagt – men han är tydlig och går inte över gränsen. Vid ett tillfälle blev han märkbart arg på Scooby men han markerade bara i luften med ljud, och när jag sa åt honom att sluta så gick han undan. Han var fram några gånger till för att han nog verkligen ville ge den där skitungen en liten tillsägelse, om inte annat så för att jucka lite på honom, men det räckte att jag sa ”Fraaaank” så gick han därifrån. Vi kopplade nämligen ungdomarna efter att dom hade busat en stund, och då fick Frank gå runt lös.

Att träffa Scooby igen var så underbart. Han är verkligen precis en sådan hund som han var när han var valp. Hans personlighet har varit så tydlig hela tiden och familjen bekräftade detta att det jag beskrivit om honom stämmer så väl in på honom än. Jag tycker det är intressant att se det så tydlig. Det är också ett tecken på att han har hamnat helt rätt. Denna familj har verkligen lyckats förvalta honom väl.

Här kommer lite bilder.

Mia AlbaChiara Hallmark ”Frank” och Frankenstyle’s Keep Distance ”Scooby” ..visst kan man se likheter? 😉
Släktträff mellan Mia AlbaChiara Hallmark ”Frank” som är pappa till Frankenstyle’s Keep Distance ”Scooby” som är farbror till Mia AlbaChiara Serafina ”Mia” (som Frank alltså är farfar till). Ingen av hundarna förstod något släktband 😉
”Kom igen farsan!”
Frank: ”G E M I G G O D I S!”

Ändringar på hemsidan + Mia

Jag fick mig ett ryck och rustade upp hemsidan en del. Många fler foton, vilket jag tycker är kul. Tyvärr fungerar den inte från telefonen, så för att se den i full effekt gäller det att besöka den från datorn!

Och ja, så har hon äntligen (!!) kommit hem! Vilken pers det varit. Inte bara själva väntan utan all planering runtom. Vi försökte på alla sätt och vis att få löst det så att hon kunde flyga med cargo, eller med kurir, men det gick inte att genomföra så det slutade med att jag fick åka själv. Jag som inte gillar att köra bil långt, och som inte gillar att flyga fick köra bil till Stockholm för att därifrån flyga till Köpenhamn och sedan till Riga. Hem var det flyg direkt från Riga till Stockholm – tack och lov.
Att resan över huvud taget gick att genomföra trots alla begränsningar var ju helt otroligt. Från början var tanken att jag skulle ta ett direktflyg från Göteborg till Riga och sedan hem igen, men detta planerade vi innan andra vågen av Covid-härjandet drog igång.. så vi var snabba på att ändra det till att Mia skulle flyga med cargo till Göteborg istället. Men så blev alla flyg mellan Riga och Göteborg inställda så det var bara att anpassa sig.

Jag läste på så mycket information om alla restriktioner och krav som fanns i både Danmark och Lettland (krav på negativa covid-tester etc) dagarna innan. Kunde sitta i timmar och läsa på kvällarna. När jag väl kände att jag hade kontroll över läget så skojade jag lite med min sambo och sa ”Fattas väl bara att jag vaknar upp till snöstorm på fredag”. Ja.. något vidare trevligt körväder var det ju absolut inte. Det snöade rejält hela vägen till Ulricehamn, där det övergick i regn. Betänk då att jag åkte från Bollebygd in till Göteborg först (för att ta covid-test) och sedan tillbaka samma väg.

Jag ska inte tråka ut er om min resa. Det var så roligt att få träffa Mia, jag började nästan gråta när jag äntligen fick se henne. Jag fick träffa alla deras hundar, och alla är ju släkt med Frank och Mia på olika sätt. Det är underbara hundar, och alla är så charmiga på sina sätt. Antingen genom att – som Mia’s pappa – hoppa jämfota och landa på ens bröstkorg om man sitter ner. Eller som Mia’s farmor som – innan hon hälsar – springer bort och hämtar två prydnadskuddar från soffan som hon sedan kommer och trycker upp i ansiktet på en 😉

Hemresan gick bra. Mia verkade inte alls påverkad av flygresan. Så fort hon kom ut ur buren bara hon svansade omkring och hälsade på mig, sedan skulle hon hälsa på alla vi mötte när vi gick på flygplatsen. Det blev en för lång resa hem, jag hade planerat att köra hela vägen och vara hemma på natten. Men jag orkade inte. Redan någon timme in på resan började jag tappa fokus, segla iväg i tankar och inte vara med i bilkörningen. Jag köpte kaffe och glass men det hjälpte inte. Jag fick hjälp av en kompis att kolla upp ett hotell i Linköping där vi sov några timmar innan vi – tidigt på morgonen – fortsatte resan.

Första dagarna var Mia som ”a match made in heaven”. Hon platsade så fint in här och var så otroligt enkel och mysig. Bara Frank som tyckte hon var jobbig och fräste bort henne titt som tätt (när han låg för att vila, aldrig annars). Dagarna gick och Mia växte in i vår familj. Nu är hon som en valp är i denna ålder. Överjävlig ibland och fantastiskt lydig och härlig ibland 😉 Men det som värmer så mycket i mig är hur otroligt förtjust hon är i min dotter. Mia somnar mer än gärna i Tess närhet om Tess kollar på TV eller så.
Nu allt eftersom dagarna har gått så har Frank också blivit mer accepterande. I morse låg jag sked med Frank i sängen och då kröp Mia fram och la sitt huvud på hans mage, vilket han accepterade. (två dagar tidigare fick hon inte vara i närheten av honom när han sov!)

Mer från oss en annan dag, nu börjar jag bli för trött. Lite bilder som avslut.

Nästa utmaning

Jag fick ett infall förut och testade att lära Frank utmaningen ”apport”. Utmaningen går ut på att dom ska ta något föremål och hålla i tre sekunder. Inte svårt att få Frank att ta saken, men att få honom att hålla utan att rusa iväg med ”vinsten” är värre 😉
Jag kom inte på något bra att träna honom att hålla, så jag tog en pappkartong från pappersåtervinningen. Jag testade några gånger, med lite paus för lek och plötsligt så bara gjorde han det!

Jag försöker ladda upp film men det går inte just nu. Synd.

Imorgon ska vi fixa utmaningen ”Hinder”, att han hoppar över ett hinder. Utmaning ”Mataktivering” borde ju vara den lättaste, men det svåra är att komma på något utmanande och roligt 😀

Nyårsutmaning

I december såg jag någon reklam för en online nyårsutmaning som anordnades. Det kostade 100kr att delta, och då skulle alla som genomförde utmaningen få en rosett. Jag tyckte det lät som en kul grej; Man fick 4 moment som man skulle genomföra, filma och publicera i en grupp, där momentet kollades och godkändes.

Jag anmälde mig och Frank. Jag vet inte hur jag tänkte riktigt, men minns tankar som ”Åh, nu kommer vi igång med träningen, nu ska jag och Frank bli ett team, man kan lära gamla hundar sitta även om dom aldrig någonsin kunnat gå att träna. När dom är 8 är dom som mest inlärningskunniga. Jag minns det här med träning, jag vet hur man lär in moment. Efter denna utmaning kommer vi vara redo för att träna mer och till sommaren är vi ute på lydnadsplan. Vilken grej om jag kan lära Frank allt detta, på en månad, han som aldrig lärt sig något vettigt på alla gånger vi tränat.” ..någonstans där den kursiva texten börjar var väl där jag slutade tänka. Hade jag tänkt vidare så hade jag nog hört hur omöjligt det låter.

Frank är otroligt lyhörd. Han har en så kallad ”will to please” och när man ber honom göra saker så ser man på hela honom att han tänker ”vad menar du, vad vill du att jag ska göra?” men istället för att prova sig fram så står han stilla med tom blick, halvöppen mun och ena tassen lite lyft. Redo.. men han vet inte för vad.
Jag har tränat honom under hans första tid hos mig, under flera år faktiskt. Jag var väldigt aktiv med klickerträning förr bland annat. Men det är få saker som han faktiskt lärt sig. Han kan sitt namn.. det betyder antingen ”kom hit, gå undan, lägg dig, sluta tigg, stå still” eller ”du är bäst, grymt jobbat, sluta hångla”. (beroende på hur det uttalas).

Nåväl. Utmaningen var 4 enkla moment.. tyckte jag.
Runda – Hunden ska runda valfritt föremål på kommando.
Hinder – Hunden ska hoppa över valfritt hinder på kommando.
Apport – Hunden skall ta valfritt föremål från valfri plats och hålla i munnen minst 3 sek.
Godissök – Hunden ska leta godis.

Jag minns inte om det var exakt så här dom benämnde momenten, men det är i grund och botten det som skulle genomföras. Jag gick all in och första dagarna tränade vi ”Runda” på vår flaggstång varje dag. Frank såg lika förvånad ut varje gång. Jag lyckades till slut få honom att fatta. Man såg på honom att den där tomma blicken plötsligt kom till liv, han tittade på flaggstången, på mig, som uppmuntrade med ett leende, och så sprang han runt. Massa beröm och belöning. Tillbaka till ursprungsposition och så sa jag kommandot igen. Tom blick. Stilla hund. ”Vad vill du att jag gör?”

Fruktansvärt påfrestande för ett tålamod som är så litet att det knappt går att skåda med mikroskop….

Vi ska ge oss på nästa moment. Jag får återkomma om det går bättre. Godissök är i alla fall en sak som jag vet att han klarar!

Nu var det längesedan!

Det blir för långt mellan uppdateringarna, men nu gör jag ett försök till en.
I senaste inlägget skrev jag ju om våran ”Kommer snart”, ett tillskott i kenneln som vi snart skulle gå ut med mer information om. Hon är redan ”outad” och har en egen plats på hemsidan redan. Vi längtar så oerhört mycket, vi här i Bollebygd. Jag har inte skaffat hund på snart 8 år, så nu plötsligt förstår jag er valpköpare bättre, när ni gick och längtade och väntade på eran framtida familjemedlem.

Dessutom var ju mitt hundköp för 8 år sedan inte som idag.. Frank skulle ju nämligen inte bo hos mig. Han skulle bara mellanlanda hos mig tills vi hittat ett bra foderhem.. så egentligen är det över 11 år sedan jag senast väntade på MIN hund. Denna tös har vi följt sedan hennes föräldrar parades.. väntan på bekräftad dräktighet, väntan på att valparna skulle födas, väntan på att se om det fanns någon som passade oss och slutligen den evighetslånga väntan på att hon ska bli resklar! (som fortfarande pågår).

Tösen ska få heta Mia. Hon heter ”Mia AlbaChiara Serafina” i stamtavlan och våran Frank är farfar till henne. För några år sedan lånade nämligen Franks uppfödare honom till sin egen avel (något som gjorde oss så stolta, eftersom vi vet att hon väljer sina avelsdjur med omsorg). I kullen föddes det (bland annat) en hane som blev kallad Odin och som blev kvar i kenneln. Odin är en stor favorit, han har verkligen fått 50/50 av mamma och pappa, han är så vacker!

Mia AlbaChiara Odin

Vi har också följt mamman, då den kullen hon föddes i var något som tilltalade oss också. Så det är hundar vi följt ett tag och uppfödaren har jag (Paula) tät kontakt med sedan Frank kom till oss.

Här är Mia.

Mia AlbaChiara Serafina

Och namnet, ja det beror på att vi har en liten grej för att våra tikar (som vi namnger) ska ha 3 bokstäver, och hanarna 5. Jag hade en önskan om ett annat namn på henne först, men när Mia dök upp som förslag så tyckte jag det passade med 🙂

Vattensvans

Igår skulle jag ju utforska den nya rundan, som jag skrev om senast. Men det vräkte ner regn hela dagen igår, och blåste. Jag ville inte gå i skogen pga blåsten, men inte heller pga regnet, jag visste inte hur blött det skulle vara. För att få med Frank ut (det är svårt med sådant väder) så tog vi en biltur in till Bollebygd och gick en runda där inne. Det finns en runda på 5km genom bostadsområden osv, så Frank har mycket dofter att ta in. Vi mötte inte särskilt mycket folk, antagligen pga vädret. Hela timmen vräkte det ner. Jag har en hästskötar-rock som jag hade på mig, och gummistövlar. Frank hade sitt regntäcke från Back on Track, men vi var väldigt blöta när vi kom till bilen ändå. Vi åkte hem och tog några lugna timmar. Senare skulle min dotter posta brev till tomten så vi tog en kvällspromenad bort till vår postlådan. Det var fortfarande regn. Frank hade såklart täcke på sig då med, men ett annat eftersom det förra inte torkat än.

Senare på kvällen, reagerade jag över att Frank lagt sig inne på kontoret, där sover han i stort sett bara när jag jobbar där inne. Sen kom han ut och la sig på sin vet bed. Sedan in på kontoret, upp i soffan, rulla runt på rygg, ner på golvet osv. Han låg bara nån minut på varje ställe. Jag var lite upptagen med annat och reflekterade inte så mycket över detta just då.. men sedan hörde jag att han stönade när han försökte hitta en bra ställning. Han stönar när han är besvärad av något, så jag började iaktta honom.. då såg jag det; Vattensvans!

Vattensvans kallas på engelska för ”Dead tail” vilket jag tycker beskriver den väldigt väl. Svansen är som om den är död. Den hänger rakt ner och fungerar liksom inte. Det är någon typ av inflammation i svansroten som gör att nerverna inte fungerar helt. Det är inte ovanligt att hundar som badar mycket får det, men det kan komma sig så olyckligt att dom kan få det utav en kort promenad i fuktigt väder. Frank har haft det 3 gånger tidigare i sitt liv.. alla tre gånger har jag sett orsaken (tyvärr först efteråt), så det har inte varit något förvånande. Första gången (jag hade aldrig råkat ut för det tidigare) så var jag ute på en 3-4 timmars promenad, det var julafton så ungefär 4 plusgrader och regn (ja, sånt väder vi har här på jul) 😉 Ingen av hundarna hade täcke och dom avslutade med lite bus i en grusgrop där det var en stor vattensamling på botten, som dom båda rusade igenom flera gånger. Tiken fick inte vattensvans, men Frank fick det. Samma beteende som ovan beskrivet.

Från den gången har jag lärt mig att det bästa för Frank är att ge honom smärtlindring så fort som möjligt och som tur var hade jag det hemma. Beroende på vilken medicin jag har så har jag tidigare gånger ställt klockan på 4 timmar senare och gett en till, för att ge honom en god natts sömn. Igår gav jag honom en tablett och nån timme senare kom han till ro. När han skulle ut och kvällskissa var svansen normal igen! Det var skönt, så kort tid har han aldrig haft det förut, de andra två gångerna släppte det först dagen efter.

Bra för andra att tänka på; Vattensvans behöver inte komma efter timmar av bad, utan det räcker med kyla och fukt, så var noga med täcken, och gärna sådana som täcker svansroten.

För övrigt kom vi ut på nya promenaden idag istället. Den slutade på strax under 7 km, innan skoskavet tvingade mig att ringa min sambo så han och dottern fick hämta oss 6 km hemifrån :/
Mitt i ingenstans (alltså ni vet en sån där grusväg som är 5-6km lång in i skogen och som har några få hus längs med sig.. där kommer en bil, och stannar bredvid mig och Frank. Rutan rullas ner och där sitter Pablo’s husse och lillmatte. Dom har varit i skogen (med Pablo) och plockat svamp. Jag har antagligen passerat dom 😛 Världen är liten, eller ja, skogarna runt Bollebygd, tydligen 😉

Lång väntan, men hon kommer ”snart”

Ja, snart är väl definierbart. För mig som väntar så känns det som en evighet tills hon kommer, men i förhållande till hur länge vi redan väntat så börjar det väl närma sig ”snart”..

Om ett par veckor kommer vi presentera henne med namn och bild, och sedan blir det ytterligare väntan innan hon slutligen tar sina första steg på svensk mark.

Frank har ingen aning om vad som väntar, men med tanke på hur lekfull och busig han har blivit den sista tiden (medicinen har hjälpt honom mycket) så hoppas jag att han kan se lite glädje i att få en kompis igen. Det blir nog dubbla känslor.. kul tills han fattar att hon ska bli kvar här 😉

Idag har jag som ambition att undersöka en ny promenadväg, hela turen ska vara 1 mil lång, men då innebär det att man går 6 km på asfaltsväg, en 70-väg med mycket kurvor och knappt någon vägren. Både tråkigt, ansträngande, slitigt på lederna och farligt. Så min idé är att gå fram till asfaltsvägen och vända, för den sträckan ska vara grusväg/skogsstigar. Så får vi ihop runt 8 km. Både jag och min sambo provade vid olika tillfällen att hitta den rundan när vi var nyinflyttade, men då var den så dåligt utmärkt att vi båda gick fel. Han hamnade långt bort och fick ihop 1,2 mil, där sista 4-5km var på en ännu värre väg (mer trafik). Han hade då Frank och vår dåvarande hund DD i långlina och hade väldigt sjå att hålla dom i kortkoppel längs vägen.
Jag insåg att jag var fel och vände istället. Jag hade då bara med Frank, jag cyklade och han drog mig. Jag var gravid i vecka 11 och kände att jag nog gett mig på något dumt när Frank fick för bråttom ner vid en stig.. det slutade nämligen med att jag gjorde en volt över styret och landade i blåbärsriset. Jag slog mig inte, men blev lite skrämd, såklart.
Nya tag idag! Nu ska tydligen rundan vara utmärkt bättre.