Det dröjer, och väntan är outhärdlig!

Fortsatt inga besked att ge er. Rut är inte samarbetsvillig med att avslöja något heller. Ni som sett Rut vet att hon är i bra form, hon har en kropp som är hård av muskler och inte mycket mjuka delar alls 😉 (annat än hjärtat <3 )
Antagligen håller hennes muskulatur magen på plats, så den inte börjar synas lika tidigt. Sånt skiljer sig hos hundar, precis som hos oss människor.

Se här.. bilden är från förra dräktigheten när hon var på dag 49 och sedan dag 53. Så kan ni förstå att hon är svår att SE om det är något i magen på henne 😉

Nu är Rut på dygn 32/33, så det är lite tidigt att se än.

Jag längtar till den dagen jag kan komma med ett besked till er. Det är så långtråkigt att vänta!

Frank mår bra i alla fall. Han hade lite ont i magen häromdagen, men efter att ha spytt upp ett oidentifierbart objekt (ser ut som någon kärna av något slag) så återhämtade han sig fort. Magontet visade sig i hans rörelsemönster, och innan man vet var det sitter så hinner man bli rätt orolig. Jag har en vän som är utbildad veterinär så jag skickade film på Frank när han rörde sig och fick tips och råd om hur jag skulle göra. Det var som hon skrev; Det kan vara allt från en tass, till ryggen, till nacken, till magen. Han gick som om han böjde in rumpan lite. Ni vet känslan när man har ont i magen, man vill bara böja sig framåt. Lite så såg det ut. Vi var barnvakt och skulle ut och plocka blåbär med alla barnen. Jag tog på Frank sitt Back on Track-täcke och gick ut. Då fick han tokfnatt i blåbärsriset. Eftersom han bajsat och försökt att bajsa flera gånger på den korta sträckan till skogen så tänkte jag att det kanske var något med magen, och då vet jag att det är bra med rörelser för att få igång tarmarna, så jag lät honom fnatta runt. Han gjorde kullerbyttor och hoppade runt i buskarna i full fart en stund. Sen tog vi ut honom ett par timmar senare, då bajsade han löst. Någon gång under eftermiddagen har han spytt upp den där kärnan (eller vad det var), och dagen efter var han sig själv igen. Puh!

Igår gick vi en promenad till en fårhagen så han fick hälsa på sina absoluta favoritdjur. Han pussar, nosar, buffar och gosar. Han älskar får. När vi flyttade till huset för 5 år sedan hade grannen får intill vår tomt. Första gången vi lät Frank gå fram hade vi ingen aning om hur han skulle reagera så vi var noga med att kolla hans kroppsspråk och tog det väldigt lugnt, men svansen började snabbt gå som en propeller och han var så förtjust i dom. Tiken vi hade hatade dom, vi fick alltid stå en bit bort, hon gjorde utfall och skällde. Frank fattade inte vad hon gapade om 😉 När fåren var nära vår tomt kunde vi öppna grinden och släppa ut Frank så rusade han fram och gosade med dom genom stängslet. Han som alltid lyssnar när man ropar i vanliga fall var nästan omöjlig att få med in på tomten igen. Och passera fåren utan att han fick hälsa; Det gick INTE! Han vägrade gå om han inte fick hälsa på dom en stund 😛

Här finns filmer på vårt instagram-konto på när han mötte fåren igår.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *