Frank hos veterinären, två versioner

Igår var vi hos veterinären, jag och Frank, som jag nämnde i förra inlägget.
Korta versionen är att han visade smärta från ena armbågen när han undersöktes. Bägge armbågarna röntgades och där såg man pyttelite artros, inget konstigt för åldern, och så lite att dom inte trodde det var därför han var halt. I och med att hältan också vandrat så tog dom blodprov för att undersöka om det kan vara Borrelia. Vi får svar om någon vecka.
Under 3 veckors tid ska han äta antiinflammatoriskt+smärstillande så han får hjälp med benen, det är koppelpromenader (inga hopp/bus) som gäller, och så får vi utvärdera när vi vet mer om provsvaren. Nedan kommer den längre versionen för er som vill skippa morgontidningen till kaffet ?

En liten hälsning från pappa Frank:
”Igår var lyckan stor, jag fick åka bil! Jag rusade ut till bilen och hoppade in.. det var en burdörr i vägen, så jag fick stå och balansera på kanten. Matte sa åt mig att hoppa ner så hon kunde öppna dörren. Jag var inne i buren innan hon hann reagera. Vi åkte långt. När vi kom fram fick jag gå en promenad och lukta på MASSA gottiga lukter.
Sen skulle man plötsligt sitta still och uppföra sig i något slags väntrum… det är inte min grej. Jag sjöng så alla hörde att jag var där. Den andra hunden i väntrummet stämde faktiskt in, så vi fick till en rätt bra konsert!
Äntligen kom det en kvinna och sa ”Är det Frank?” jag hann bara se henne innan jag började springa mot henne. Jag hörde matte nån meter bakom säga ”Eeh jaa… frank vänta!!” Vi fick gå in i ett rum som också luktade massa gott. Jag nosade så mycket att jag var tvungen att släppa ut lite luft i andra änden, jag hann inte med att andas ut lika mycket som in nämligen.

Kvinnan i rummet sa till matte vad hon hette och att hon var ortoped. Plötsligt säger hon mitt namn och ger mig godis. Men vad är detta för grymt ställe jag har hamnat på!?? Jag hoppade jämfota en stund och hon frågade min matte ”är han verkligen 8 år?” Kort därefter sa dom något om att jag skulle upp på ett bord och kvinnan sa att hon skulle sänka det. Jag tänkte hjälpa till så jag hoppade upp. Min tyngd kanske kan sänka det.
Kvinnan skrattade och sa något om att jag var pigg för min ålder. Vet inte om jag skulle bli förnedrad eller inte så jag åt upp godisen hon hade i handen och pussade henne på pannan. Sen började hon dra och slita i mina ben, hon killade mig under tassarna och hon böjde på varenda led i mina framben. Matte höll mig så jag stod snällt stilla och viftade på svansen även om jag helst ville hoppa ner och sno godisburken på bordet.
Efter en stund bytte matte och kvinnan plats och hon började med samma procedur på andra benet. Plötsligt gjorde det ont, så jag pep till. Jag hörde att kvinnan sa ”Armbågen”. Sedan sänkte hon bordet och matte sa åt mig att hoppa ner. Jag hade kunnat hoppa från den höjden men matte höll i mig så jag inte fick. Fjant, hon tror jag är höjdrädd eller nåt.

Vi gick ut i korridoren, wehoooooo jag var redo att rejsa runt och hälsa på alla jag såg (och inte såg). Men plötsligt höll matte en godis framför mig. Woaw, full fokus, glöm korridor och människor! GODIS!!! Jag gick med matte i korridoren, eller ja.. hon gick och jag sprang på bakbenen. Matte bromsade mig hela tiden och pratade något om att använda alla 4 ben. Jag förstår inte varför det ska vara nödvändigt. Dom två där bak räcker alldeles utmärkt.
Vi gick fram och tillbaka några gånger, skitkul!! Sen fick jag godis. Kvinnan tittade på mig hela tiden. Jag förstår att det inte är lätt att slita blicken från mig!
Sedan la matte en godis på golvet framför mig, sa stanna och höll mig i halsbandet. Kvinnan ställde sig över mig och böjde mitt ben. Hon höll så jättelänge, godisen höll på att tvina bort, jag såg det. Jag släppte den inte med blicken. Plötsligt fick jag godisen och sedan fick jag gå fram och tillbaka igen.
När jag kom tillbaka gjorde vi samma sak igen fast på andra benet. Nu började kvinnan prata med en annan kvinna i likadana kläder. Är det nya modet? Jag måste tipsa matte om det, dom kläderna såg ju sååå bekväma ut. Matte säger att det är viktigt med bekväma kläder.
Dom pratade om siffror, om att jag var en stor pojke, om ett annat rum, och sedan fick jag och matte gå in i det rummet. Kort därefter kom den andra kvinnan in, hon pratade med mig, klappade på mig och satte sedan ett gummiband runt min armbåge. Konstigt, men det kanske också är mode? Matte höll mig om huvudet och kliade mig i örat medan den kvinnan höll i mitt ben. Hon sa något om att det skulle sticka till, men jag vet inte vem det skulle sticka på. Jag märkte ingenting i alla fall. Hon tog bort gummibandet och torkade av mitt ben. Det killade lite i benet.
Jag hörde henne säga ”Jag tror jag fick den rakt in i blodet”, och sen började golvet gunga. Jag hann höra matte säga ”Jag sätter mig på golvet” och sen vek sig frambenen på mig. Tur att matte fångade mig. Jag låg med min överkropp i hennes famn, bakbenen är – som sagt starkare – och stod fortfarande upp. Nu blev allt väldigt konstigt.. det var som om jag såg allt i en tunnel och alla ljud jag hörde lät väldigt konstigt. Jag lyssnade noga, försökte fokusera. Märkte att det kom in folk igen, samma kläder men jag såg bara deras fötter.

Dom lyfte mig och la mig under en lampa. Dom la något över mitt ansikte så det blev mörkt. Då somnade jag. Jag vaknade till av att dom vände på mig, sedan somnade jag om och sov riktigt gott en lång stund. Jag vaknade till av att matte satt och pratade med mig. Hon försökte väcka mig men jag var så trött. Då kom en av kvinnorna in i rummet och sa ”Nu ska vi gå ut! Kom igen!” med en så pigg röst att jag bara instinktivt reste på mig. Jag krockade med en stol. Matte hjälpte att styra mig. Matte pratade med en kvinna, jag hörde något om blodprov, borrelia, och medicin. Hängde inte alls med på vad dom pratade om. Jag gick med matte genom väntrummet, hon gick fram till kassan och sedan fick vi gå ut. När jag kom utanför stod jag stilla en lång stund och bara såg mig omkring. Allt såg så annorlunda ut.
Det var en upplevelse att få se allt från stillastående, i vanliga fall brukar ju allt bara susa förbi. Matte lockade mig med en godis, åh en så god som kvinnan i rummet hade!! Jag försökte ta den men min käke lydde inte. Hakan hängde och jag kunde inte stänga. Matte skrattade lite försiktigt åt mig och lovade att hon skulle spara den.
Matte lyfte in mig i bilen, jag orkade inte ens protestera mot förnedringen att bli lyft. Resten av dagen är suddig, jag fick kommit hem och lagt mig på soffan, husse startade en brasa och jag låg där resten av kvällen och njöt av värmen.”

Sorry för detta inlägg, jag är lite för pigg på morgonen ?

Sture, Sigrid och Frank – uppdatering

I tisdags var jag valpvakt åt Sture, det var så mysigt att få träffa honom igen! Han tyckte det var för tidigt att bli avlämnad kl 8 på morgonen – och dessutom i regn! Men när han kände igen oss så kom svansen igång. Jag gick in med honom till Frank och även det var ett kärt återseende. Jag visade Frank att Sture inte kunde komma upp i soffan, så att han kunde söka ”skydd” där från en tokglad valp, men det var inte aktuellt. Frank ville busa med Sture och uppfostra honom. Till slut fick jag säga åt Frank att lägga sig på soffan så att Sture fick möjlighet att vila. Han somnade i min famn när jag sjöng Trollmors vaggvisa 😉

När jag hade jobbat klart för dagen åkte jag och hämtade min dotter på förskolan, sen åkte vi hem till Sigrid så att syskonen fick busa. Dom hade jättekul men efter en stund blev det för mycket så Sigrids husse tog henne i famnen och jag gick ut med Sture för att kissa honom. När jag kom in hade Sigrid blivit buren till sin soffa i sovrummet och snarkade högt där. Sture hade inga planer på att sova men var desto lugnare när han var själv. Strax därpå kom matte och hämtade Sture.

Frankenstyle’s Stay Safe – Sture
Frankenstyle’s Self-Quarantine – Sigrid

Så en uppdatering om Frank då. Idag ska vi träffa ortoped. Han har varit halt en tid och jag – som trodde att han slagit i tassen (han markerade att han hade ont på ovansidan av höger framtass) – har avvaktat lite för att se om hältan gav med sig. Det har blivit bättre men absolut inte tillräckligt stor förbättring för att jag nu ska misstänka att det ”bara” är att han slagit sig. Jag såg häromdagen att han dessutom började halta på andra sidan med, alltså vänster framtass. Då kontaktade jag veterinär och idag har vi tid hos deras ortoped. Jag hoppas på att kunna ge en uppdatering hur det gått senast imorgon.

Och imorgon ska vi till veterinären med en annan av kennelns hundar, nämligen foderhanen Pablo. (till höger i bild, bredvid sin kullsyster Astrid)

JC Ring Angels Designed for Sweden – Astrid & JC Ring Angels Django – Pablo

Han ska genomgå lite hälsoundersökningar, sådant vi brukar kolla våra avelsdjur för; Hjärta, ögon och patella. Vi tänkte skaffa testikelintyg också, men han är anmäld till en exteriörbedömning på söndag (det är sånt dom anordnar nu i brist på utställning) så vi får ett officiellt utställningsresultat på honom i och med det!
Han ska också DNA-testas för Ataxi. Han är Clear by parentage, men vi vill gärna ha honom testad, det är inte en dålig idé – anser vi – att det görs emellanåt.

I övrigt.. jo det händer väl lite ”i bakgrunden” i kenneln. Lite småplaner ..eller stora.. men inget som är klart att berättas offentligt om ännu.

Enorm abstinens

Vi får så många uppdateringar med bilder och filmer om valparna, det värmer så mycket men oj vilken abstinens jag har efter dom! Jag smed planer häromkvällen och idag lurade jag valpköparna till en ”enkel valpträff” och mutade med lite ”mini-kurs” men egentligen är det bara en skenmanöver för att jag ska få snusa på valpar igen. Mohahahahhaa, jag är så smart! Ingen kommer genomskåda det heller 😉 (förutom dom som läser bloggen då…) 😛

Jag är i alla fall så tacksam över de fina hem som våra valpar har fått. Det känns verkligen som om rätt valp hamnade i rätt hem. Så härligt.

Tomt och tyst

Vad knepigt. Detta hem som varit så fullt av liv, ljud, lukt och aktivitet i så många veckor är nu knäpp tyst (några snarkningar från Frank hörs ibland). Hörnet där delar av valphagen står kvar känns så påfallande tom. Att komma ut ur sovrummet i morse och inte mötas av en stank av bajs och att inte lägga massa tid på att städa för att få valphagen ren och fräsch igen.. och att inte få gå in till 7 superlyckliga små sketungar som var så tydliga med att dom hade saknat en hela natten, som bet, hoppade, pussade, pep och som kröp upp i knät och slogs med varandra om den bästa platsen. Så tomt. Så saknat. Jag skulle så gärna vilja göra om det här med valpar snart igen, men jag vet helt ärligt inte om det är just valpar jag saknar eller om det är ”mina” valpar jag saknar. Kollade bilderna från förra inlägget och känner en sådan klump i magen när jag ser mina pluttar. Dom kändes så stora när dom flyttade men när jag ser bilder och filmer från de nya hemmen så ser dom pyttesmåttiga ut!

Önskar så mycket att jag hade möjlighet att ta en till kull snart igen, för samtidigt som det var så oerhört dränerande så var det så givande! Och jag saknar verkligen förmånen att få gulla med valpar varje dag, flera gånger om dagen.

Tystnaden är öronbedövande ..stundvis ;)

Igår var det fullt upp. Jag hade förberett för vår valpträff ute på tomten, hade satt upp mitt utställningstält och ställt in bord och stolar så vi kunde sitta där och skriva papper även om det småregnade.

Det hällregnade hela morgonen. Visst är det hundmänniskor som ska komma men vem vill stå ute i flera timmar i hällregn? Och valparna..? Dom ville jag inte släppa ut i det vädret! Det var bara att tänka om. Skapa stora ytor inomhus. Så uterummet fick ännu en makeover, valpsäkrade och tog tillbaka det som det var när vi hade besök när dom var 4 veckor, då vi också var inomhus. Valphagen fick bli större för att rymma fler personer. Och det var just det som hände. Rymma alltså. Mitt i allt när jag står och förbereder kaffe så hör jag 14 tassar i full fart ut mot köket! Jag fick lite lätt panik för vi har en trappa ner till källaren som vi brukade valpsäkra så fort någon/några valpar var ute, men dessa grindar hade jag använt till att bygga ut valphagen. Så det blev lite svettigt innan alla var i säkerhet igen. Valphagen fick förbli samma storlek som innan, så den gick att rymningssäkra 😉

Jag förberedde en annan plats att skriva papper på, och försökte ordna så gott det gick att ge alla möjlighet till utrymme.
Alla kom nästan samtidigt, det var inte många minutrar mellan bilarna som rullade in och alla hittade såklart sin valp omgående. ”Pärlan” (hon har inte fått sitt nya namn) och Sture – som inte flyttade igår – hittade också famnar att gosa i, så dom blev inte bortglömda.

Vi betade av pappers-skrivning och allt, valp för valp. De som skulle långväga fick prioriteras först, så sist kvar blev Scooby som skulle till Brämhult utanför Borås. När dom hade åkt kom min sambo hem efter att ha lämnat dottern på kalas. ”Pärlan” och Sture sov stenhårt, och Frank – om möjligt – ännu hårdare 😉 Det var en öronbedövande tysthet. När valparna vaknade så stod grinden till valphagen öppen och dom har bara varit instängda där under natten. Annars är dom med oss hela tiden. Förut fick vi välja våra tillfällen att ta ut några av valparna, men med ett barn som inte kan försvara sig från busiga valptänder så blev det allt för sällan (mot vad jag hade önskat och trott).

Min kompis Annika och hennes man kom på besök. Annika var med när valparna föddes, som stöttning om det skulle hända något. Som tack döpte vi en av valparna efter en av hennes hundar; Loffe. Så igår fick före detta Loffe träffa sin namne 🙂

Minutrarna innan valpköparna anlände insåg jag att jag så gärna ville ha nya ståbilder på de som skulle flytta. Jag satte igång och filma dom när jag ställde upp dom. Började med tikarna eftersom dom ska sparas i kenneln, men jag hann faktiskt med hanarna också! Senare på kvällen gjorde jag samma med de två som är kvar.

Frankenstyle’s Work From Home – Kato
Frankenstyle’s Self-Quarantine – ”Pärlan”
Frankenstyle’s Cover Your Sneeze – Bim
Frankenstyle’s Keep Distance – Scooby
Frankenstyle’s Lockdown – Lilleman
Frankenstyle’s Wash Your Hands – Leia
Frankenstyle’s Stay Safe – Sture

Det är inte lätt att få dom att stå still mer än någon millisekund, så därför föredrar jag film. Normalt får någon annan ställa och jag fotar, men då blir det ett 50-tal bilder per hund att gå igenom sedan 😉 Fördelen med film är att man kan fånga den där millisekunden eftersom man nästan kan titta bildruta per bildruta. Nackdelen är att det lätt blir suddigt, och dålig kvalité framförallt!

Idag på morgonen har ”Pärlan” och Sture levt rövare, dom har härjat och stojat, retat gallfeber på farbror Frank som vill ha sovmorgon och slutligen däckade dom på en filt vid mina fötter där dom sover nu.

Jag vet inte vad jag ska göra idag, annat än att försöka ta tillvara på dagen med de små. Kanske en tur till skogen..? Vi får se 🙂

Besiktning + 8 veckor

I tisdags besiktigades valparna. Alla gick igenom utan anmärkning med fina kommentarer om att dom var stabila, sociala och trevliga. Jättekul! Det var spännande, jag har varit med på en valpkullsbesiktning för ungefär 12 år sedan och jag minns knappt hur det var. Veterinären kollar noga igenom hunden, allt från tänder till ögon, öron. Hon kände igenom magen, körtlarna och kollade så att hanarna hade fått kulorna på plats. Sedan fick dom vaccinationen, vilket dom skrek i högan sky av, och efter det skulle dom få chipet, vilket är en rätt rejäl spruta. Den är hemsk. För att valpen inte ska skada sig så måste man hålla i den med ett fast grepp, och det gjorde ont i mig att höra deras skrik. Direkt när det var över så fick dom godis och fick komma ner på golvet, och då var det som om ingenting hade hänt. Ingen av dom såg det minsta medtagna ut när dom kom ner på golvet. Dom struttade iväg precis som vanligt. Det var lugnande att se 🙂

Så igår fyllde dom 8 veckor. Magont! Alltså jag har verkligen gått i tron om att det skulle inträffa.. att jag skulle hinna ”tröttna” på dom. Att jag skulle längta efter dagen då dom skulle flytta.. men nej, det är bara ångest! Rut har åkt hem så det är redan tomt och stor skillnad. Så på en vecka ska vi gå från 9 hundar till 1?! Hur knepigt blir det. Till råga på allt så hör min syster av sig och säger att hon vill låna Frank (hon saknar att ha hund så ibland lånar hon Frank).

På lördag flyttar 5 av valparna, och de andra 2 flyttar på måndag. Jag hoppas att söndagen blir lugn och stilla så att jag kan maxa tiden med de två småttingarna som är kvar då. Jisses.. det kommer kännas konstigt. Och hur ska jag göra med dom på natten? Ska dom sova själva i valplådan.. bara dom två..? Nej, vad konstigt det blir. Jag tror det blir så att jag bäddar på golvet i valplådan och sover med dom, men vi får se om jag kommer på något annat sätt.

Ikväll har jag förberett i stort sett allt jag kan inför helgen. Jag har sorterat in resterande papper i valparnas pärmar, portionerat upp torrfodret vi ska skicka med. Jag har märkt upp påsar för Mush-fodret som ska med, men det packar jag ihop imorgon. Jag har förberett filtarna som ska med till de nya hemmen och jag har skrivit i alla avtal så långt jag kunnat.

Tidigare på dagen var jag och träffade några spekulanter som kontaktat oss angående Pärlan. Det kändes som helt rätt hem för henne, så vi kommer släppa henne till dom. Vi behåller avelsrätten på henne och hon kommer bo nära mig.. jag hoppas på att få träffa henne ofta! Det känns jätteroligt att få ha 4 valpar såpass nära, och tror jag kommer få täta uppdateringar från de andra med, så man får följa dom på avstånd.

Det var som jag sa till en valpköpare jag pratade med häromdagen; Det är olustigt att dom ska flytta från mig, men jag känner ingen som helst oro eller olust i VART dom ska ta vägen. Bara att dom lämnar mitt hem, men när jag tänker på vilka hem dom ska till så börjar jag nästan längta istället, för att jag så gärna vill att dessa väl utvalda köpare ska få komma igång med sina nya familjemedlemmar. Det känns helt rätt i magen vilka vi valt <3

Godkväll

Nu är det 5 dagar kvar tills valparna är 8 veckor. Det är ofattbart! Jag kan inte förstå hur snabbt det har gått, och jag kan ännu inte känna känslan som de flesta uppfödare vittnar om, att man nästan längtar tills dom ska flytta för att dom blivit så jobbiga sista tiden. Det är några dagar kvar, det kanske kommer då.. men hittills är det bara korta stunder jag känner mig ”färdig” med den här delen. Exempelvis när 7 st terroriserar mig och biter mig överallt, och knappt ger mig möjlighet att resa på mig. En hugger tag i hälsenan så benet viker sig när jag belastar det, och de andra drar i mina armar, hoppar mot mitt ansikte och så vidare. Som 7 vargar som försöker fälla ett byte 😉
När man – på morgonen – ska försöka städa upp bajshögarna som ligger i kisslådan medan 7 superglada valpar vill hälsa och febrilt hoppar efter mina händer.. då kan man också känna ”Nej, nej, nej.. nu får ni bli färre!” men när det värsta är städat och jag tar en paus innan storstädningen av valplådan, och bara sätter mig inne hos dom så har vi en jättemysig stund där alla får lite gos var, alla uppmärksammas, alla får en puss på nosen (utom möjligtvis Lilleman och Sture som oftast hugger mot näsan.. dom får en liten slängpuss). Alla får höra sina namn, få några sekunders uppmärksamhet var mitt i kaoset av syskonröjet. En kort stund har vi denna mysiga ritual innan dom återigen återgår till att vara vargar och se mig som byte.

Ni kanske minns inlägget jag skrev om min morgonrutin, med städning, städning och åter städning? Numera ser det snarare ut så att jag börjar med att plocka upp bajshögarna ur lådan, de flesta ligger på kiss-lådan, några alldeles intill. Sedan moppar jag upp ev. pölar som hamnat utanför, och sedan tar jag lite morgonmys med valparna. Efter det tar jag med hela lådan (för då har dom hunnit göra lite mer behov) och städar rent den. Jag byter vatten i mopp-hinken och skurar av ungefär halva inhängnaden, den delen där kiss-lådan står och där omkring – där de flesta olyckor händer. Sedan ställer jag ner den rena lådan och städningen är klar!

Sedan kan jag passa på att städa ur resten av inhägnaden när valparna är ute på tomten istället, så jag får göra det ifred. (eller ja, om jag ska göra det ifred så får jag stänga dörren, annars har jag 7 valpar som jagar moppen) 😉

Jag lägger upp lite nya foton på valparna, som jag tog häromdagen. Dom ligger på instagram, Facebook och hemsidan, så varför inte även på bloggen 😉

Ni förstår kanske varför jag inte riktigt kommit över dom ännu.. dom är ju så söta!

Jag har valpsäkrat tomten tillräckligt för att kunna ha dom ute där mest hela tiden. När det är lite kyligare, som det varit ett par dagar nu, så springer dom in när dom är trötta. Då stänger jag om dom så dom får sova i inomhusvärmen, sedan öppnar jag upp när dom vaknat igen. Förvånansvärt få olyckor som sker på altanen faktiskt, man ser att dom söker sig ner till gräset för att uträtta sina behov.

Dom älskar att få umgås med Frank. De känslorna är inte alltid besvarade! Han är väldigt fin med dom, men kan absolut vara en surgubbe som bara fräser ifrån hela tiden. Häromdagen hade jag tagit ut en biabädd till dom. När Frank kom ut så stirrade han på biabädden, sedan klev han i den och fräste till de valparna som var i. När han var själv kvar la han sig ner och vaktade bädden. Morr, luft-markeringar osv. Det tog inte många minuter innan han hade bädden ifred. Men ytterligare några minuter kom Bim fram. Hon fjäskade i hela sitt kroppspråk och kröp försiktigt ner i bädden. Frank fräste till, hon rullade över på rygg. Sedan låg hon orörlig på rygg en stund och han bara stirrade på henne (”Varför går hon inte?”). Till slut var han ju tvungen att acceptera att hon skulle ligga där, för hon låg ju kvar. 😉
Mamma Rut är fortfarande matbar enligt valparna, så där är det lite mindre bus och mera ”attack-ätande” 😉

Vi har börjat gå lite promenader utanför tomten. Det är lite läskigt, lite ovant, men dom hänger på. Tidigare idag gick vi till brevlådan och då kommer vi i närheten av grannens hönsgård. Det tyckte dom var jättekonstigt. Dom såg inte hönsen men hörde tuppen, så dom ryggade lite och satte sig och analyserade en stund innan nån vågade gå vidare ..då hängde resten av gänget på..

Dagsfärska foton på valparna

Här kommer dom, våra valpar, med sina nya namn och bostadsorter!

Dash blir Kato och flyttar till Stockholm
Pärlan är inte bortlovad ännu
Twiggy blir Bim och flyttar till Norrköping
Scooby förblir Scooby och flyttar till Borås
Lilleman förblir Lilleman och flyttar till Karlstad
Josefine blir Leia och flyttar till Göteborg
Loffe blir Sture och flyttar till Göteborg

Vilka är våra hundar?

Idag har jag som fotat valparna enskilt igen och presentera dom med namn, nytt namn och blivande bostadsort. 6 av 7 valpar har nu blivit bortlovade. Spännande, men vemodigt! Det känns som om det är alldeles för snart som dom kommer flytta..

Men, våra hundar i kenneln tänkte jag presentera lite kort. För enkelhets skull använder jag fotona från vår hemsida. Vissa har jag inte nyare foton på nämligen.

Hanar

Frank kom till oss våren 2013, ca 7 månader gammal. Jag och Jessica köpte honom från hans uppfödare Adell och Diana på kennel Mia AlbaChiara i Lettland. När vi köpte honom så åkte vi och hämtade honom. Vi körde upp till Sthlm och tog färjan över. På plats fick vi träffa hans mamma, mormor, två halvsyskon ur en tidigare kull och 3 kullsystrar. Det var ett härligt gäng som levde ihop allihopa och fungerade fint tillsammans.

Pablo är uppfödd av en kennel i Serbien, han importerades hit som valp men då av en kennel i södra Sverige; Kennel Serencia. Seve och Sara. Seve har varit involverad i rasen för många år sedan men de båda har på senare tid intresserat sig mer för Cane Corso. Därav anledningen till att dom valde att sälja Pablo. Jag berättade lite om Pablo i ett tidigare inlägg; ”Finbesök igår”.

Tikar

Rut dök upp i vårt liv när vi såg en parning som en privatperson i Frankrike hade gjort. Parningen tilltalade oss, vi kontaktade mannen; David, och berättade om våra tankar om framtida hund. Han blev intresserad av att hålla kontakten, och meddelade att han skulle behålla en tik, så vi fick välja tik efter han. Väntan gick, valparna föddes. Det blev 1 tik och 6 hanar. David beklagade och vi tackade för oss. Men så återkom David och sa att om hans fru får bestämma så skulle dom behålla en hane istället. Dörren öppnades på glänt igen. Kort därefter meddelade han att frugan fått sin vilja igenom så tiken fanns tillgänglig för oss om vi ville köpa henne. Vi bad om att få komma och besöka honom, så tidigt 2016 flög vi ner till Frankrike, blev upphämtade av David på flygplatsen och på knackig engelska samtalade vi under några timmars bilresa till hans hem. Vi fick spendera många timmar med valparna och mamman, samt de andra två hundarna i kenneln. Sedan blev vi skjutsade till hotellet i staden intill. Vi semestrade lite i den staden, så vackert det var! Dagen efter var vi tillbaka hos valparna och vi föll för Rut. Kort därpå meddelade vi att vi ville köpa henne. När hon var flyttklar hade jag bara några veckor kvar till beräknad födsel så jag fick inte flyga ner och hämta henne. Vi fick hjälp av en vän till mig, så en natt mötte vi upp på flygplatsen och fick träffa våran Rut igen!

Ebba är från vår första kull. Hon bor i Sthlm, vi sparade henne på Bibehållen Avelsrätt, alltså rätt till en kull. Det blir lite kortare om Ebba av olika skäl, mer om det längre fram 🙂
Hon bor centralt i Sthlm och har tunnelbana som enda transportmedel. Hon är en cool tös, som hanterar de mesta störningsmedel med en klackspark.

Gun bor i Åmål hos sin fodervärd. Hon är från samma uppfödare i Serbien som Pablo. Vi köpte Gun innan Pablo, och köpte henne direkt från uppfödaren. Det är en lång historia med den här lilla fröken, men jag ska försöka dra den lite kort. När vi fick klart från uppfödaren att vi fick köpa Gun så började vi planera men insåg ganska snart att det är så speciella regler när det gäller att köpa från Serbien. Vi skulle behöva vänta på att hon fick sin rabiesspruta och också på att hon fick genomgå ett blodprov för att bevisa att hon bildat antikroppar mot rabies. Det innebar att hon inte kunde komma till oss förrän hon var 7 månader. Lång väntan, många händelser längs vägen, men till slut kom Gun till oss. Tyvärr i ett ganska dåligt skick mentalt, och varför lär vi aldrig få veta. Under det dryga året hon bott i Sverige har hon gjort en del framsteg, men vi räknar med att hon behöver ha lite extra tid på sig än en vanlig hund. Vi har planer på att låta henne delta på dessa valpars BPH, då kommer hon vara närmare 3 år. Innan dess blir det röntgen, skulle jag tro.

Det var våra hundar vi har i kenneln i dagsläget. Efter dessa valpar flyttat kommer vi ha 2 eller kanske till och med 3 till. Vilka får vi ta lite längre fram!

Finbesök igår

En annan fördel med valparna är att man får finbesök titt som tätt. Ens bekanta som man inte träffat på länge pga rådande omständigheter kommer och hänger på tomten en stund. I går kom våra fodervärdar Katarina och Robban med sin dotter och hunden Pablo som vi köpte i våras. Pablo är från Serbien, kom hit som valp och har ägts av en kennel i Skåne (Kennel Serencia) sedan dess. När dom skulle sälja honom bestämde vi oss för att slå till. Vi tycker han har en tilltalande stamtavla, dessutom var han utvärderad med BPH och röntgen (med fina resultat) och till råga på det är han otroligt vacker att titta på!

Eftersom vi inte har möjlighet att ha honom hemma någon av oss så hängde allt på att hitta bra fodervärdar som kunde ta hem honom direkt vid flytt. Modiga, insatta i rasen och väl förberedda på att ta över en vuxen hund. Vi annonserade på hemsida, Facebook och instagram utan napp. Många bodde för långt bort. Jag kunde inte släppa hunden, allt var klart, vi skulle bara hitta ett hem! Så jag tog en rejäl chansning och skrev i vår lokala facebook-grupp. På andra änden skärmen satt Katarina som letat efter den rätta hunden under en lång tid, men inte funnit intresse i några annonser hon hittat. Så mitt inlägg besvarades direkt med en presentation. Jag åkte dit och träffade dom, och veckorna efter var det lite detaljer med resa etc som skulle planeras. Vi åkte och hämtade honom tillsammans, och han charmade in sig direkt.

Det är en enkel och glad grabb, med mycket energi utan att vara ”stökig”. Robban springer mycket med honom så han får kanalisera den energin han har. Jag är så glad över att vi har honom i vår kennel och ser så mycket fram emot att få använda honom i vår avel framöver. Dessutom bort han 10 minuter bort, så jag kan få möjlighet att träffa honom ofta.

Här är några bilder från gårdagen på vår grabb ”JC Ring Angels Django” / Pablo.